Kyrkomötet Motion 2007:51 av Aleksander Radler
Ett lärodokument som beskriver och fastslår Svenska kyrkans nuvarande bekännelsestatus

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att tillsätta en för Svenska kyrkan representativ arbetsgrupp med uppdrag att, med klara direktiv och bestämd tidsram, författa ett lärodokument av internationell standard.

Motivering

Fr.o.m. 1 januari 2000 har Svenska kyrkan ändrade relationer till svenska staten. Förändringen är stor och det krävs ett historiskt perspektiv för att riktigt förstå dess räckvidd. Trots alla likheter är Svenska kyrkan nu ändå en annan Kyrka. Övergången var inte alltid lätt och man har fokuserat framför allt på de juridiska och arbetsrättsliga frågorna. Men likväl är huvudproblemet ett annat: Svenska kyrkan måste definiera sig själv, hon måste hitta sin teologiska identitet. Betraktar man de lutherska kyrkornas läroutveckling, så är många av de grundläggande dokumenten, bekännelserna, tillfällighetsskrifter. Skrifter, som ursprungligen inte velat vara en bindande norm, utan snarare svara på en konkret utmaning, beskriver den då aktuella levande tron. Vi befinner oss i en övergångstid och i Kyrkoordning för Svenska kyrkan finns sida vid sida många i och för sig oförenliga teologiska uppfattningar, t.ex. en episkopal ämbetsuppfattning och en kongregationalistisk församlingssyn; våra gällande bekännelseskrifter förbjuder uttryckligen förbön för de döda, men just dessa förböner finns i vår handbok m.m.

Svenska kyrkans nuvarande situation kräver (1) en ny självdefinition, vi behöver bindande teologiska normer, som talar om vad Svenska kyrkan står för. Öppenhet och egenart är de två brännpunkterna i Kyrkans identitet. En gränslös öppenhet kan bli till en utslätad opportunism, och en hårdför och sluten identitet kan marginalisera vår kyrka i ett pluralistiskt samhälle. Därför ska alla lärodokument, bekännelseskrifterna, ses som en utläggning av den Heliga Skriftens centrala innehåll. Just för öppenhetens skull står bekännelsen under Bibeln. Ser man den Heliga Skrift som den normerande normen, då är lärodokumenten, bekännelseskrifterna, alltid bara den normerade normen. Bekännelser är en tidsbunden tolkning av de eviga sanningar, som bär vår kyrka.

Ett klart formulerat lärodokument, en trosbekännelse, skulle (2) även stärka Svenska kyrkans gemenskapskänsla. Bekännelsen kallas på det teologiska språket för symbolum, det betyder tecken. Det kristna tecknet i urkyrkan var fisken, ty i det grekiska ordet för fisk finns initialerna för orden Jesus Kristus, Guds son, Frälsare. Svenska kyrkan genomgår just nu en svår tid och ett tydligt tecken kan hjälpa oss att sluta leden. Detta kräver dock att man sluter upp bakom bekännelsen, ty en gemenskap utan bekännelse är inte längre någon gemenskap.

Står man för en bekännelse, har man en klar uppfattning, så drar man naturligtvis (3) även tydliga gränser. De första kristna sjöng Kyrios Jesus och inte Kyrios Augustus. Tror man på Jesus, då kan man trots allt inte tro i samma andetag på Buddha, hoppas man på kroppens uppståndelse kan man inte samtidigt omfatta läran om reinkarnationen. Det måste finnas minikrav för att kunna tillhöra Svenska kyrkan. Vår Kyrka måste vara tolerant och öppen vad det gäller Kyrkans yttre ordning, men samtidigt måste det finnas trossatser, som inte är förhandlingsbara. En Kyrka utan andlig och teologisk profil vinner ingen aktning och kommer knappast att överleva i tider av förföljelser och motgångar. Att syssla med teologiska frågor är ingen lyx för Kyrkan, utan rör dess centrum och livsnerv. Svenska kyrkan måste hitta en medelväg mellan en total slutenhet och en fullständig öppenhet, en total slutenhet är sekteristisk och en fullständig öppenhet slätstruken.

Bekännelser är precis som bibelöversättningar (4) tidsbundna. De tolkar väsentliga delar av den kristna tron i en viss tid, och det kan komma en period då de mister sin kraft och vissnar. Arbetet med bekännelsen är ett uttryck för att Kyrkan lever, ett tecken för att hon förstår samtidens längtan och behov. Vi tvingas helt enkelt att tolka vår gamla tro på ett nytt sätt. Det innebär att Kyrkan tvingas att bearbeta och omtolka vissa bekännelser, som varit alltför tidsbundna. T.ex. kan och får vi i dag inte kalla påven för antikristen. Bekännelserna kan med andra ord tappa sitt innehåll, om den ursprungliga bekännelsesituationen inte längre finns. Även här är det viktigt, att man förstår att bekännelserna uttrycker endast en del av trons helhet och de får sin inre kraft av den Heliga Skrift.

Arbetet med handboken bör ses (5) tillsammans med tolkningen av bekännelsen. De gamla bekännelserna var skrivna för gudstjänstbruk och Kyrkans tradition har myntat uttrycket lex orandi – lex credendi, bönens lag (är) trons lag, dvs. bön och tro är oskiljaktiga. Man tror inte på bekännelserna utan de är symboler och tecken som visar hän till Gud i Kristus, de är även en väg för tillbedjan.

Bekännelserna har även (6) en undervisande funktion. Både Luthers Lilla Katekes och den reformerta Heidelberg-katekesen är lysande teologiska och pedagogiska dokument. Det vore på tiden med en ny och kommenterad utgåva av Luthers Lilla Katekes. Det finns knappast någon bok som har präglat svenska folket så ihärdigt och bestående som Luthers Lilla Katekes. I tider då man talar så mycket om alla döptas prästadöme och då lekmannainflytande i Svenska kyrkan är större än någonsin, är en ny utgåva av Luthers Lilla Katekes en nödvändighet.

Arbetet med ett lärodokument skulle med automatik leda till (7) en teologisk granskning av vissa delar i kyrkoordningen. Som sagt, har man hitintills fokuserat på juridiska och arbetsrättsliga problem, t.ex. med församlingsanställningen av prästerna. Dessutöver borde man undersöka, om en församlingsanställning av prästerna överhuvudtaget är förenligt med den lutherska kyrko- och ämbetssynen. Förhållandet mellan bekännelsen och kyrkorätten är mycket mer djupgående och mångfacetterad, och det är beklagligt att Kyrkoordning för Svenska kyrkan på avgörande punkter är så teologiskt återhållsam.

Last not least borde lärodokumentet (8) reflektera över Svenska kyrkans ekumeniska förbindelser, över den gemensamma traditionen och möjligheten till ett utökat teologiskt samarbete. Först när man har definierat och bestämt den egna identiteten och egenarten har man kraften och styrkan till en varaktig öppenhet, först då vinner man respekt. Den mest betydande lutherska bekännelseskriften, den Augsburgska bekännelsen, var ett dokument riktat till hela kristenheten och den skickades även till den ortodoxa Kyrkan i Konstantinopel.

Kyrkomötet i sin helhet har ansvar och kan fatta beslut i frågor av bekännelsekaraktär. Frågan om Svenska kyrkans bekännelsestatus är en central och viktig fråga, som i sin tur berör många stundande problem, som inte kan lösas utan en klar och uttalat teologisk profil.

Jag anhåller om att Kyrkomötet tillsätter en för Svenska kyrkan representativ arbetsgrupp med uppdrag att författa ett lärodokument av internationell standard. Ett bra exempel är Doctrine in the Church of England 1922. Arbetsgruppen borde erhålla klara direktiv och en bestämd tidsram, ty bekännelseskrifterna skrivs visserligen i evighetens ljus men inte för evigheten.

Burträsk den 17 juli 2007

Aleksander Radler (Kd)